hannahedblom

Visade sig vara jag själv. Mina tankar och allt som jag inbillar mig. Min syn på mig själv som kanske inte stämmer överens med synen andra har. Frågan är vem som har rätt? Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att jag gått omkring och lurat mig själv hela tiden. Och det känns ju väldigt onödigt. Samtidigt som det känns som att jag nu på något vis kan få en ny start. En ny chans att lära känna mig själv. Och när jag börjar fundera, så förstår jag ju att alla runt om mig inte vet om mina mörka tankar om mig själv. Alltså behöver jag inte oroa mig så mycket om vad de tycker. Och därför kanske jag vågar mig ut lite mer och vågar tillåta mig själv att ha lite roligt.

Jag har hamnat i en ond spiral, som jag nu känner mig mer än berädd att lämna. Jag vet att vägen går upp och ner, att det alltid kommer finnas motgångar. Och att vissa dagar är minde bra än andra. Men så är det. Så har alla det. Ett liv fyllt av enbart bra dagar kan inte uppskattas på samma sätt. Ibland måste det gå dåligt för att man ska kunna uppskatta det bra. Det är bara att acceptera. Men att gå och lura sig själv att man är någon man inte är, det är bara idioti.
Jag ska försöka samla på mig lite positivt tänkande kring mig själv. Försöka att komma ihåg det fina mina nära och kära sagt. Försöka undvika att hela tiden minnas det negativa. Så ingen annan behöver påminna mig om mina brister, jag känner gott och väl till dom själv!