Less på att ljuga
Jag orkar inte svara "jo, det är väl bra!" på frågan om hur det står till. Jag orkar inte ljuga och säga "nee, inget speciellt!" på frågan om det är något som har hänt eller så. Jag orkar inte le och skratta och låtsas som om allt vore bra. Jag orkar bara inte!
Men jag är glad att jag Faktiskt orkar ta mig upp på morgonen. Att jag orkar gå till jobbet de dagar jag står på schemat och att jag inte kommit försent någon dag på grund av allt. Att jag orkar stå där alla timmar och le då och då och vara så trevlig jag kan mot kunderna. Att jag faktiskt får höra rätt ofta hur glad de är över hjälpen de fått och att vi allt är så glada och trevliga inne hos oss.
Jag är tacksam för att ni tycker jag är stark men jag är ledsen att det brister och tårarna kommer när jag säger att jag kämpar på. För jag kämpar verkligen på. Egentligen orkar jag inte, men vad har jag för val? Många dagar vill jag bara ligga kvar under täcket och låtsas som om allt vore okej. Inte gå upp på hela dagen och gömma mig från verkligeheten. Tyvärr hinner den alltid ikapp mig, förr eller senare.
Idag har jag lärt mig följande:
*Om någon svarar jovars, sådär, det är väl bra, lite upp och ner eller liknande på frågan om hur det är. Så ställ inte en följdfråga på det, typ jasså har det hänt något? Ett bättre allternativ är att säga "Du får berätta om du vill. Jag finns här."
*Man klarar sig en dag utan mat, men man blir frusen och lite skakis.
*Vissa av mina grannar i huset är väldigt snälla!
*Familjen ÄR viktigast!!!
Men jag är glad att jag Faktiskt orkar ta mig upp på morgonen. Att jag orkar gå till jobbet de dagar jag står på schemat och att jag inte kommit försent någon dag på grund av allt. Att jag orkar stå där alla timmar och le då och då och vara så trevlig jag kan mot kunderna. Att jag faktiskt får höra rätt ofta hur glad de är över hjälpen de fått och att vi allt är så glada och trevliga inne hos oss.
Jag är tacksam för att ni tycker jag är stark men jag är ledsen att det brister och tårarna kommer när jag säger att jag kämpar på. För jag kämpar verkligen på. Egentligen orkar jag inte, men vad har jag för val? Många dagar vill jag bara ligga kvar under täcket och låtsas som om allt vore okej. Inte gå upp på hela dagen och gömma mig från verkligeheten. Tyvärr hinner den alltid ikapp mig, förr eller senare.
Idag har jag lärt mig följande:
*Om någon svarar jovars, sådär, det är väl bra, lite upp och ner eller liknande på frågan om hur det är. Så ställ inte en följdfråga på det, typ jasså har det hänt något? Ett bättre allternativ är att säga "Du får berätta om du vill. Jag finns här."
*Man klarar sig en dag utan mat, men man blir frusen och lite skakis.
*Vissa av mina grannar i huset är väldigt snälla!
*Familjen ÄR viktigast!!!