This is how I feel
We'll do it all, everything, on our own
We don't need anything or anyone
If I lay here
If I just lay here
Would you lie with me
And just forget the world
I don't quite know how to say how I feel
Those three words are said too much
They're not enough
If I lay here
If I just lay here
Would you lie with me
And just forget the world
Forget what we're told
Before we get too old
Show me a garden that's bursting into life
Let's waste time
Chasing cars
Around our heads
I need your grace
to remind me
to find my own
If I lay here
If I just lay here
Would you lie with me
And just forget the world
Forget what we're told
Before we get too old
Show me a garden that's bursting into life
All that I am
All that I ever was
Is here in your perfect eyes
They're all I can see
I don't know where
Confused about how as well
I just know that these things
Will never change for us at all
If I lay here
If I just lay here
Would you lie with me
And just forget the world
Vill träffa dig nu!
Ge mig mer ärlighet
Just nu, eller för bara någon minut sedan, förstod jag något som jag länge funderat över.
Det började redan under min gymnasietid. Jag var ivägen och oönskad. Nyss förstod jag hur de jag var oönskad hos kände. Jag har all förståelse över hur de kände och det måste ha varit väldigt jobbigt. Men, jag håller fortfarande fast vid det som jag sa redan då. Hade de sagt hur de kände redan första gången känslan kom upp inom dem hade problemet aldrig uppstått! Hade jag vetat att jag var oönskad, ivägen och besvärlig hade jag aldrig frågat om jag "fick vara med".
Istället blev situationen allt mer invecklad. De kom med undanflyckter, ville inte riktigt tala om vad de skulle göra efter skolan eller under helgen. De ville inte att jag skulle veta att jag var ivägen.
Men sen när allt kom fram undrade jag ju varför dom inte berättat något för mig och då berättade de anledningen.
Ni som känner mig, gissa om jag blev förbannad? Eller förbannad är väl fel ord, jag blev så fruktansvärt besviken. Alla som känner mig vet att jag ALLTID värderar sanningen högst upp på alla listor även om det gör mig väldigt ont för stunden.
"Varför har ni inte sagt något?" undrade jag gråtande.
"Vi säger det ju nu!" svarade dom väldigt upprörda.
Men då var det redan för sent ju...
Det har löst sig endel med en av dem, men det kommer tillbaka till mig då och då. Och det gör så ont. Men jag vet nu att jag är en tjej med ett fåtal vänner. Och de jag har kvar, de håller jag varmt.
Men jag kan känna mig avundsjuk ibland. Avundsjuk på hur fina vänskapsrelationer det finns runt om i världen. För jag vet att jag aldrig kommer vara i en sån relation. Och det känns faktiskt väldigt sorgligt. Men det är sån jag är. Lite utav en ensamvarg. Jag vet ju att hela tiden möter man människor, i skolan, på jobbet, på fest eller var som helst som man kan knyta nya band med. Men jag känner mig aldrig så starkt att jag skulle kunna ta ett initiativ till att inleda en sån relation. Det känns som att i den här åldern förväntas man redan ha hittat sina livskamrater. Men jag vet ju att det inte är så egentligen.
Men sen blir jag ändå sur på mig själv. För det känns som att ingen "duger" heller. Jag hittar ingen som jag skulle kunna umgås med utan att liksom behöva göra mig till. Jag vet att det är jag själv och ingen annan som behöver ändra på sig. Men jag orkar inte. Därför vill jag inte heller binda några nya kontakter. Så jäkla sorgligt är det!
Åh jag är så körd.
Men snälla var ärliga mot mig!!!!!!!!!!!!!
Det började redan under min gymnasietid. Jag var ivägen och oönskad. Nyss förstod jag hur de jag var oönskad hos kände. Jag har all förståelse över hur de kände och det måste ha varit väldigt jobbigt. Men, jag håller fortfarande fast vid det som jag sa redan då. Hade de sagt hur de kände redan första gången känslan kom upp inom dem hade problemet aldrig uppstått! Hade jag vetat att jag var oönskad, ivägen och besvärlig hade jag aldrig frågat om jag "fick vara med".
Istället blev situationen allt mer invecklad. De kom med undanflyckter, ville inte riktigt tala om vad de skulle göra efter skolan eller under helgen. De ville inte att jag skulle veta att jag var ivägen.
Men sen när allt kom fram undrade jag ju varför dom inte berättat något för mig och då berättade de anledningen.
Ni som känner mig, gissa om jag blev förbannad? Eller förbannad är väl fel ord, jag blev så fruktansvärt besviken. Alla som känner mig vet att jag ALLTID värderar sanningen högst upp på alla listor även om det gör mig väldigt ont för stunden.
"Varför har ni inte sagt något?" undrade jag gråtande.
"Vi säger det ju nu!" svarade dom väldigt upprörda.
Men då var det redan för sent ju...
Det har löst sig endel med en av dem, men det kommer tillbaka till mig då och då. Och det gör så ont. Men jag vet nu att jag är en tjej med ett fåtal vänner. Och de jag har kvar, de håller jag varmt.
Men jag kan känna mig avundsjuk ibland. Avundsjuk på hur fina vänskapsrelationer det finns runt om i världen. För jag vet att jag aldrig kommer vara i en sån relation. Och det känns faktiskt väldigt sorgligt. Men det är sån jag är. Lite utav en ensamvarg. Jag vet ju att hela tiden möter man människor, i skolan, på jobbet, på fest eller var som helst som man kan knyta nya band med. Men jag känner mig aldrig så starkt att jag skulle kunna ta ett initiativ till att inleda en sån relation. Det känns som att i den här åldern förväntas man redan ha hittat sina livskamrater. Men jag vet ju att det inte är så egentligen.
Men sen blir jag ändå sur på mig själv. För det känns som att ingen "duger" heller. Jag hittar ingen som jag skulle kunna umgås med utan att liksom behöva göra mig till. Jag vet att det är jag själv och ingen annan som behöver ändra på sig. Men jag orkar inte. Därför vill jag inte heller binda några nya kontakter. Så jäkla sorgligt är det!
Åh jag är så körd.
Men snälla var ärliga mot mig!!!!!!!!!!!!!
Jag blir så less
Tänk att man varje dag ska bli besviken över något. Idag har allt gått bra känns det som tills jobbet slutade.
9 av 10 gånger är det dig jag blir besviken på och det känns inge roligt. Skärp dig annars finns jag inte kvar en vacker dag...
9 av 10 gånger är det dig jag blir besviken på och det känns inge roligt. Skärp dig annars finns jag inte kvar en vacker dag...